Livet är bara så
Hur många är det inte som önskar att man var liten igen?
Just nu skulle jag vilja vara 6 år igen, om så bara för en dag.
Jag vill springa runt där i Hagge i någon vacker sommarklänning och leka tillsammans med mina bästisar. Jag vill bada i vattenspridaren och bara komma in för att äta mammas goda mat på altanen, när hon plingar i den stora klockan som hängde på altan.
Jag vill åka båt, tillsammans med HELA min familj.. Äta tonfisksallad och bada naken tillsammans med familjen Berg på Näckön.
Leka burken vid skolan, eller spela fotboll tillsammans med de äldre och snygga killarna.
Eller varför inte bara få sova i mammas och pappas dubbelsäng och pilla mamma i håret och lyssna på pappa som sjunger "ajaj buff", för det är den enda sången han kunde!!!
Ibland vill jag inget annat än att vara liten igen. Livet var så lätt. Det enda man hade till bekymmer, det var om man fick vara med syrran och hennes äldre vänner och leka eller inte. Eller att mamma inte gjorde just den maten man var sugen på den dagen.
Men nu är man vuxen. Det är bara så. Livet är bara så. Man blir inte yngre med dagarna. Tvärtom. Jag har min familj nära mig och jag har kvar de flesta vännerna kvar. Men allt känns ändå så splittrat. Jag vet att livet går i den ordningen, att man blir äldre. Men bara för att man är äldre ska man gå åt olika håll då? Jag har och behöver mamma och pappa vid min sida för att må bra, det spelar ingen roll om jag är 21 eller 11.. eller 51... Det är dom som alltid gett mig trygghet och kärlek. Och jag tycker det är så sorligt ibland att jag träffar dom och mina systrar så sällan. Hanna & Hilma växer från små bäbisar till coola små trotsungar helt utan att jag är där och ser på. Lollo är mitt inne i sitt vuxenliv, med hus och grejer.. Om jag är hemma en gång i månaden så ser jag dom 12 gånger om året.. om jag stannar i Hagge eller ser pappa två dagar i rad när jag är hemma, ser jag dom 24 gånger om året.. Det är 24 dagar av 365.. Hur sjukt är inte det??
Mina vänner då? De som får mig att känna enorm glädje och som ger mig sån enorm energi och tro på mig själv. De ser jag nog inte ens 24 gånger på ett år.. Det är ju förjävligt.
Bara för att man ska vara vuxen och dra från stan? För att man ska leva sitt egna liv.. Men vad är mitt liv då??
Livet rullar på så fort men ändå så sakta. Allt är på samma sätt som det alltid varit men ändå inte.
Jag tror att det enda man kan göra är att minnas allt med glädje och se framåt. Se framemot det nya sakerna som kommer hända i livet.
Oj vad jag har babblat skit nu. Men måste få skriva de små knäppa sakerna mitt huvud tänker ibland. Det enda jag vet inom mig just nu är att jag längtar till att få se vad livet har att erbjuda mig tillsammans med Mats. Jag vet att han gör mig lycklig och det är med spänning som jag ser framemot vår framtid tillsammans.
Just nu skulle jag vilja vara 6 år igen, om så bara för en dag.
Jag vill springa runt där i Hagge i någon vacker sommarklänning och leka tillsammans med mina bästisar. Jag vill bada i vattenspridaren och bara komma in för att äta mammas goda mat på altanen, när hon plingar i den stora klockan som hängde på altan.
Jag vill åka båt, tillsammans med HELA min familj.. Äta tonfisksallad och bada naken tillsammans med familjen Berg på Näckön.
Leka burken vid skolan, eller spela fotboll tillsammans med de äldre och snygga killarna.
Eller varför inte bara få sova i mammas och pappas dubbelsäng och pilla mamma i håret och lyssna på pappa som sjunger "ajaj buff", för det är den enda sången han kunde!!!
Ibland vill jag inget annat än att vara liten igen. Livet var så lätt. Det enda man hade till bekymmer, det var om man fick vara med syrran och hennes äldre vänner och leka eller inte. Eller att mamma inte gjorde just den maten man var sugen på den dagen.
Men nu är man vuxen. Det är bara så. Livet är bara så. Man blir inte yngre med dagarna. Tvärtom. Jag har min familj nära mig och jag har kvar de flesta vännerna kvar. Men allt känns ändå så splittrat. Jag vet att livet går i den ordningen, att man blir äldre. Men bara för att man är äldre ska man gå åt olika håll då? Jag har och behöver mamma och pappa vid min sida för att må bra, det spelar ingen roll om jag är 21 eller 11.. eller 51... Det är dom som alltid gett mig trygghet och kärlek. Och jag tycker det är så sorligt ibland att jag träffar dom och mina systrar så sällan. Hanna & Hilma växer från små bäbisar till coola små trotsungar helt utan att jag är där och ser på. Lollo är mitt inne i sitt vuxenliv, med hus och grejer.. Om jag är hemma en gång i månaden så ser jag dom 12 gånger om året.. om jag stannar i Hagge eller ser pappa två dagar i rad när jag är hemma, ser jag dom 24 gånger om året.. Det är 24 dagar av 365.. Hur sjukt är inte det??
Mina vänner då? De som får mig att känna enorm glädje och som ger mig sån enorm energi och tro på mig själv. De ser jag nog inte ens 24 gånger på ett år.. Det är ju förjävligt.
Bara för att man ska vara vuxen och dra från stan? För att man ska leva sitt egna liv.. Men vad är mitt liv då??
Livet rullar på så fort men ändå så sakta. Allt är på samma sätt som det alltid varit men ändå inte.
Jag tror att det enda man kan göra är att minnas allt med glädje och se framåt. Se framemot det nya sakerna som kommer hända i livet.
Oj vad jag har babblat skit nu. Men måste få skriva de små knäppa sakerna mitt huvud tänker ibland. Det enda jag vet inom mig just nu är att jag längtar till att få se vad livet har att erbjuda mig tillsammans med Mats. Jag vet att han gör mig lycklig och det är med spänning som jag ser framemot vår framtid tillsammans.
Kommentarer
Trackback
